Här sitter jag, i mitten av mitt liv och med mina olika erfarenheter i bagaget. Jag tittar på TV och har just sett hur Peter Englund berättar för svenska folket och världen att Hertha Müller får Nobels litteraturpris i år. När jag var yngre ville jag inte annat är att framstå som intellektuell. Beläst. Intelligent. Med åren har detta mattats och jag brukar till och med säga att jag inte är särskilt smart. En sanning med modifikation. Kanske till och med så att jag koketterar med att jag "inte är särskilt smart" trots ett otal universitetskurser i bagaget. Bara för att bevisa att det inte är kurserna i sig som gör att du är/blir smart eller inte.
Under mitt liv har jag utvecklats och kanske tydligare omfamnat min populärkulturela sida. Att läsa glossy magazines, kolla på TV och läsa bloggar om mode och inredning är en stor del av mitt liv. Jag jobbar till och med på en TV - kanal och de flesta av mina vänner rör sg i populärkulturella kretsar.
Jag har även gjort en klassresa. Växt upp i ett arbetarhem, om dock ett kulturellt arbetarhem, där man får lära sig att inte ta för mycket plats, inte slösa och där familjen betyder allt. Nu lever jag medelklassliv i Stockholms innerstad, reser över hela världen och är först vid 36-årsålder gravid med mitt första barn.
Framför TVn, Kulturnyheterna (mitt intellektuella arv), äter jag havregrynsgröt (mitt arbetararv) och längtar efter min SPA-dag på stan om två veckor (mitt medelklass-arv). Åsså slår jag över till MTV och ser Robyn/Christian Falk med "Dream on", en favorit (min populärkulturella nutid).
Och av någon anledning går allt ihop och blir ett - jag. En liten Mon Chi chi i storstadsdjungeln.