Blast from the past

Sorry för dålig uppdatering men jag får inte riktigt till bloggandet i mobilen...
Har varit uppe hos mor och far i stort sett hela veckan. Jag och Zeke mös och blev omhändertagna på bästa sätt och vi hann både träffa lite släkt på pappas sida och mammas väninna vilket ju förgyllde veckan lite extra. Men något hände under veckan som fick mig att tappa fattningen totalt...

En av dagarna spatserar jag och mamma genom stan. helt plötsligt får jag se min gamla oboe-lärare som jag inte sett på nästan 20 år. Jag ropar på honom och när vi kramas för att hälsa så börjar jag storgrina och kan inte sluta...En så stor del av min uppväxt var musiken och oboe-spelet och när jag fick sluta på grund av att jag skadade mig, sörjde jag i flera år. Nu måste allt ha kommit tillbaks till mig, i detta ögonblick, då han som lärde mig allt stod framför mig. Jag berättade att oboen just nu bara låg och samlade damm och då sa han "sälj den"...Så nu känns det som jag har fått godkännande från högsta hönset att sälja oboen. Tidigare skulle jag inte ens tänka på det för oboen är ju nästan som en bit av mig, som en arm eller ett ben. Men varför ska den ligga där och gå sönder? Vill jag någon gång i livet börja spela igen kan jag ju alltid köpa en ny? Tanken har inte riktigt landat så jag vet inte vad jag kommer att besluta mig för men bara att ha träffat min lärare känns som ett avslut. Och avslut är alltid sköna åtmoistone när dom behövs...