Bäbis-boom

När vi just hade fått Zeke var jag livrädd för att bli gravid igen. Här ska inte fås några barn bara för att man inte tänkt efter! Och i somras satt jag och diskuterade med en annan mamma, som har ett barn ett år äldre än Zeke, om hur galet jag tyckte det lät med bloggerskan som redan var gravid med sitt andra barn. Hur kunde man ens vilja ha barn så tätt intill det första? Jag kunde inte ens förstå att man kunde tänka så?

Men nu...helt plötsligt ser jag magar och bäbisar överallt och tycker att det är urgulligt och kanske att man kunde tänka sig en till liten unge? Läser på den nyss nämnda bloggerskans blogg att det snart är dags för henne att få den där bäbisen nummer två och inser att om jag skulle bli gravid nu skulle jag till och med hinna få barn nummer två tidigare än hon ska få sin tvåa...Kollar på hennes bilder och tycker att hennes mage ser mysig ut och tänk om man kunde få uppleva det där igen...

Är det inte otroligt vad ofta under livet som man säger att "jag skulle aldrig..." och sedan gör man så ändå. Har börjat lägga mig till med en disclaimer när jag säger sådana saker. Jag lägger till "...vad jag vet nu" efter att jag tvärsäkert sagt det ena eller andra...

Så, elva månader efter att Zeke fötts funderar jag nu alltså på huruvida en till bäbis är något att ha eller inte. Kan man inte få leva lite i det här romantiska skimret, glömma allt vad oro och praktiska funderingar heter och bara tro att en eventuell tvåa skulle vara lika underbar och lätt att ha att göra med som Zeke och att vi kommer att kunna ta hand om två barn likväl som ett utan problem? Snälla, låt mig bara få vara lite naiv ett tag i alla fall? För nog förstår jag att det inte är konstigt att de här tankarna börjar poppa upp när jag just börjat jobba och tycker att mitt liv är ganska lättsamt och härligt och jag kanske ser Zeke totalt två timmar på en dag...