Bäbis-boom

När vi just hade fått Zeke var jag livrädd för att bli gravid igen. Här ska inte fås några barn bara för att man inte tänkt efter! Och i somras satt jag och diskuterade med en annan mamma, som har ett barn ett år äldre än Zeke, om hur galet jag tyckte det lät med bloggerskan som redan var gravid med sitt andra barn. Hur kunde man ens vilja ha barn så tätt intill det första? Jag kunde inte ens förstå att man kunde tänka så?

Men nu...helt plötsligt ser jag magar och bäbisar överallt och tycker att det är urgulligt och kanske att man kunde tänka sig en till liten unge? Läser på den nyss nämnda bloggerskans blogg att det snart är dags för henne att få den där bäbisen nummer två och inser att om jag skulle bli gravid nu skulle jag till och med hinna få barn nummer två tidigare än hon ska få sin tvåa...Kollar på hennes bilder och tycker att hennes mage ser mysig ut och tänk om man kunde få uppleva det där igen...

Är det inte otroligt vad ofta under livet som man säger att "jag skulle aldrig..." och sedan gör man så ändå. Har börjat lägga mig till med en disclaimer när jag säger sådana saker. Jag lägger till "...vad jag vet nu" efter att jag tvärsäkert sagt det ena eller andra...

Så, elva månader efter att Zeke fötts funderar jag nu alltså på huruvida en till bäbis är något att ha eller inte. Kan man inte få leva lite i det här romantiska skimret, glömma allt vad oro och praktiska funderingar heter och bara tro att en eventuell tvåa skulle vara lika underbar och lätt att ha att göra med som Zeke och att vi kommer att kunna ta hand om två barn likväl som ett utan problem? Snälla, låt mig bara få vara lite naiv ett tag i alla fall? För nog förstår jag att det inte är konstigt att de här tankarna börjar poppa upp när jag just börjat jobba och tycker att mitt liv är ganska lättsamt och härligt och jag kanske ser Zeke totalt två timmar på en dag...

Eh...

...är ju inte bloggat på ett...eh...långt tag skulle man kunna säga. Kan inte ens förmå mig att hitta på en rubrik. Sommaren har varit skön och avslappnande och jag har fått se mycket av Robin. Det har varit otroligt lyxigt och jag inser att det är få förunnat att kunna hänga så mycket som vi gjort. Men Zeke verkar ju vara otroligt nöjd med det upplägget. Han har blivit så otroligt stor och duktig. Han står och går vid våra möbler, han kryper snabbt och älskar att vara ute. Han sträcker fram handen för att mata oss när han håller i en brödbit eller en sked. Han pratar massor (men säger inget ord ännu). Han är den goaste och mysigaste och kanske kan jag njuta lite extra mycket så här i slutklämmen av min mammaledighet just för att jag vet att jag måste squeeza ut det sista av min heltid som mamma. Längtar till att jag börjar jobba men vette sjuttom om jag vet hur man gör längre...haha!

Semester, sommar och oätna luncher

Vi var ju i Singapore. Mycket trevligt att återigen få hälsa på hema hos Olle, Sue-Li och Tobias på 31a våningen. Fantastiskt utsikt, fantastisk mat och fantastiskt sällskap. Jag och Robin fick till och med en kväll tillsammans då Tobias och Sue-Li stannade hemma med de sovande barnen! Ovärderligt! Zeke var så duktig så och det gjorde ju resan ännu trevligare.

Väl hemma blev det genast lite tråkigare. Robin började jobba igen och jag fick ta över helt och hållet som förälder. Gillade att dela på arbetet även om Zeke inte är en särskilt jobbig unge att hänga med, trots jet lag. Som tur är har jag nu "semester" igen då jag åker upp till mina föräldrar i Härnösand medan Robin tar hand om det kungliga bröllopet...Midsommar förenas vi igen. Ska bli härligt att få längta efter varandra men det blir nog tråkigt för Robin att vara utan Zeke så länge.

Ännu mer semester...har nämligen bokat en resatill Barceloooooona med Åsa i mitten av juli. Tjej-weekend i Barca. Kan ju inte bli fel!!!! =)

Så, ni ser, jag tror ibland att mitt liv är trist men det är ju ganska priviligerat! =)

Solen!

Idag har vi haft en så underbar dag i solen. Vi shoppade lite inför vår kommande Singapore-resa. Zeke fick en liten solhatt och en riktig superhero-baddräkt så att han ska klara sig i den starka solen. Lite fika och lite mys helt enkelt, har inte riktigt funnits tid för det tidigare men idag fick vi det.

Robins pappa och styvmamma skulle ha kommit förbi men tyvärr kunde de inte idag p g a sjukdom så då pep Robin iväg för att köpa balkongmöbler. De vi ville ha var tyvärr slut men han hittade lite annat smått och gott. Efter middagen satt vi alla tre på balkongen och mös. Zeke var så himla glad så han fick vara uppe länge. En skrattande Zeke vill man ju gärna hänga med så länge som möjligt!

Ger dig gärna ett litet smakprov på den somriga Zeke!

Lycka

Mamma såg bilden på mina önskeskor. "Du vet väl att du inte blir lyckligare för att du har dom skorna" sa mamma. Så jag fick berätta för henne att jo då, det skulle jag bli...man KAN köpa sig lycka. Det är dyrt i det här fallet, men lyckan skulle helt klart infinna sig...hehe.

Genomtänkt

Gillar när bloggar är genomtänkta. Gillar när människors stil är genomtänkt. Och hem. Och ibland önskar jag att jag kunde vara som dom. Men det är jag förståss inte. Inte mycket jag gör är genomtänkt. Tyvärr kanske. Men den här bloggen var fin. Och genomtänkt. Enjoy!

yadayada

Toddlers & Tiaras, räksallad och en päronloka. Så ser min eftermiddag ut. Robin jobbar men vi fick en mysig morgon ihop i alla fall. Imorgon är han ledig, ser alltid fram mot hans lediga dagar, kanske lite för mycket. Vi räknar ner tills vårt gemensamma sommarlov börjar i mitten av juli. Då kan vi verkligen bara vara och njuta av att vara en liten familj. Vi smygstartar redan i slutet av maj med att åka till Singapore, pass till Zeke är nu kirrat!

Annars så har jag slutat amma helt nu och vi kör på med smakportioner morgon och kväll, däremellan enbart ersättning.

Kvällarna Robin kommer hem någorlunda i tid brukar vi kolla nå't eller några avsnitt av Sopranos. Vi började för några år sedan men slutade då vi hade haft så långt break att vi inte ens kom ihåg vart vi slutade...

Som ni ser, inte så mycket att skriva, yadayadayada liksom...Återkommer när jag har nå't mer intressant att berätta...