Min lilla Mon-Chi-Chi och jag!

Nu är han här! Mon-Chi-Chi-mamman har fått en Mon-Chi-Chi-bebis!

Torsdag den 19/11 någon gång runt sju på kvällen började jag känna något i nedre delen av magen. Jag kände igen det som det som kvällen innan fått mig att tro att värkarna startat. Och mycket riktigt, visst var det värkar! Men denna gång klingade de inte av som på onsdagskvällen utan accelererade snabbt till täta och långa värkar. 4 minuter mellan värkarna och med värkar på upp till en och en halv minut ringde jag till SÖS runt elvatiden för att förbereda dem på att vi kanske skulle komma in. Till min förvåning sa hon att värkarna var så pass långa så att om jag ville kunde jag åka in. De hade dock inte plats just då på SÖS. Men jag tyckte inte att det gjorde särskilt ont så jag sa att jag ringer igen. Efter detta så blev värkarna tätare och tätare och vid ett ringde Robin till SÖS igen och nu har de både plats plus att det är dags för mig att åka in.

På den korta tid som vi gör oss i ordning för att åka till förlossningen blir värkarna väldigt täta och den korta bilresan till SÖS hinner jag ha jagvetintehurmånga. Väl på plats är det bara in i ett rum och sätta igång. Jag hinner få både lustgas och epidural av den proffsiga personalen och efter 2 timmar och 10 minuter kommer lillpluten ut med sugklocka. Allt gick så fort och bra att jag är överlycklig efteråt och känner att jag haft världens bästa förlossning. Robin satt bredvid och tog hand om mig på bästa sätt genom att svara på frågor från läkare, peppa och se till att jag tog lustgas nog länge. När epiduralen var satt hann vi till och med mysprata lite mellan värkarna vilket jag verkligen uppskattade! efteråt, till min stora lycka, visade det sig att vi skulle få ett föräldrarum med toa och dusch på rummet. Vilken oerhörd lyx! Bara vi tre tillsammans de första dygnen som ju är ganska tuffa att förstå amningen och få barnet att äta.

Med proffshjälp på SÖS och lite övning här hemma är vi nu på god väg att börja förstå hur den lille fungerar och alldeles snart har vi nog ett litet namn på krabaten också. Och det är ju bra att man får lite hjälp utifrån också. Min kompis Manda i LA har både hittat bild på bebisen och föreslagit namn till barnet på sin blogg. Mycket bra där, man tackar, man tackar! =)

Och nu har då livet med det lilla knytet börjat och vi är en liten familj. Just nu ligger min lilla Mon-Chi-Chi-bebis här bredvid och sover med det svarta håret rakt upp! Pappa har åkt iväg för att köpa lite saker som vi känner att vi behöver nu när vi kommit hem och snart kommer han tillbaks till oss - den lilla familjen! Jag är trött men glad och känner oerhörd lycka!